thewitch

Idag fick jag den skriftliga kallelsen till operation. Genast växte klumpen i magen.. Det börjar närma sig med stormsteg & massvis med frågor dök då upp.
Jag ser på min lilla prins så ovetande & rar. Hans oskyldiga ögon & härliga leende får mig nästan att spricka. Det gör så ont när jag tänker på vad han ska genomgå. Även om jag vet att det är för hans skull..
Sedan är det så mycket annat som kretsar i hjärnan. Försäljningen, Fredriks föräldrar, vår relation som känns för närvarande väldigt ansträngd, farfar som åker in & ut från sjukhuset. Hans liv är defenetivt på upphällningen.. Jag orkar inge mer. Orkar inte med allt jobbigt. klarar inte av att vara till stöd för fredrik när jag har så mycket själv att bearbeta. Han klarar inte av att vara stöd för mig. Nu när vi som bäst behöver varandra finns inte energin där. Igår glömde jag ge Wilmer mat på kvällen. Förstår ni, det är allvar! Trodde inte jag kunde glömma mitt barns behov. Känner bara mer & mer för total isolering. Festen vi planerat på nyår känns inte lika rolig längre. Tanken på att träffa folk gör mig yr.
Vill att allt ska vara över....